Rädslans fångenskap

 

 Vi har alla något som kan hindra oss i olika situationer. Det kan kallas fruktan eller rädsla. Någon är rädd för att framträda offentligt. Någon för att göra bort sig. Någon har sociala fobier. Någon räds relationer. Någon har fruktan för att öppet utlämna sig, tex i lovsång eller bön. Någon räds att anklagelse skall komma emot. Någon är rädd för att berätta om sin tro och församlingstillhörighet för grannar och vänner. Alla har vi något som hindrar oss från att fullt ut tjäna Herren, kanske något vi inte vill berätta om för någon enda människa. Gud vet vad vi innerst inne bär på, men även mänskor kan se det, trots att vi själva kan tro att det är dolt. Vi skyller på olika omständigheter för att slippa ifrån det som tycks för svårt.

1 Sam. 13:6 När israeliterna insåg att de var i nöd eftersom folket var trängt, gömde de sig i grottor, snår och klippor, i valv och i gropar.

När vi ser fienden komma emot vill vi helst fly från det jobbiga. Vi kanske vägrar att göra det som skrämmer allra mest, beroende på var vi har vår största rädsla. Kanske vill vi inte lämna tryggheten i församlingen för att gå ut och möta människor, vittna och tala. Rädsla för offentligheten, vad människor skall tycka och tänka. Allt det här gör att vi blir bundna, vi kan inte leva ut det vi innerst inne önskar göra, det Gud har kallat oss till. 

Så hur kan vi då bli fria från fruktan? Hur kan du och jag trotsa fienden, ta Andens svärd och röja i andemarken, stå djävulen emot. Det står i Guds ord att sanningen gör oss fria. Inte att vi skall slippa gå igenom svårigheter, att någon annan skall röja mark för oss. Vi är var och en tvungna att ta upp vår kamp. Samtidigt kan vi lita på att Gud alltid står vid vår sida och håller sina löften. Den helige Ande är den som fyller oss med kraft och manar på oss att övervinna hindren, att alltid vara över och aldrig under, att gå i Guds välsignelse i allt vad vi gör. Det är inte lätt, men att kunna förtrösta på Herren och lita på att han verkligen kommer att hjälpa oss kan ge den seger vi behöver.

Ords. 3:5 Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.

Fil. 4:13 Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

 

Lyssna!

 

Något vi människor kan ha svårt för är att verkligen lyssna in våra medmänniskor. Det egna blir på nåt sätt så viktigt att få omtalat att vi kan missa det som den andra personen försöker säga. Och det här tror jag gäller oss alla, mer eller mindre. Sekunder går snabbt förbi, vi borde ge tillfälle till pauser. Alla kanske vi försökt säga en sak till någon, kanske anförtro oss, då den andra personen plötsligt byter ämne och det går inte att få till det igen.

Ibland har jag märkt att jag förorsakat ett avbrott i det någon velat säga eller förmedla, mitt tålamod har helt enkelt varit för kort och jag har avbrutit. Efteråt har jag varit förkrossad: "Varför lät jag henne inte tala till punkt?" Jag märker att jag bestulit mig själv ett förtroende och stunden kommer aldrig igen. Kanske personen skulle behövt min hjälp och jag var för missunnsam att låta henne tala.

Vi vet inte alltid om en person är deprimerad, oftast syns det väl om vi iakttar och sympatiserar, men andra gånger kan det gå en förbi. Jag brukar säga att ibland talar tystnad mer än ord. Ett uteblivet samtal, att visa ointresse. Sådant kan ge både smärta och övergivenhet hos någon, upplevelse av att ingen bryr sig om. Ett vänligt ord har väl aldrig skadat någon, så låt oss vara snälla och intresserade av dem vi möter på vår väg.

Vi behöver vara lyssnande till våra medmänniskor men också till den helige Andes röst, lyssna till hans stämma som talar ord av vishet och undervisning och leder oss på rätta vägar för Kristi namns skull. Gud önskar att vi i allt skall vandra i hans goda förberedda gärningar, då kan vi bli välsignade och vara andra till välsignelse.

Ef. 2:10 Hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att vi ska vandra i dem. 

Fil. 2:13  för det är Gud som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja ska ske. 

Jak. 1:19  Varje människa ska vara snar att höra, sen att tala och sen till vrede