Vackra hjärtan klappar sakta

Vi närmar oss det nya året och med det kommer profetior för det kommande 2016 i församlingarna. Personligen tycker jag det är skönt att få lämna det gamla året och inta ett nytt. I början är allt så  nytt och fräscht. Som att byta till nya kläder och dra av sig den gamla rocken. Och inget fel på det gamla, det var mycket användbart under tiden, men det är det här med att dra vidare.

Guds Fadershjärta klappar alltid för oss, sina barn. Om vi skulle sätta örat mot hans hjärta skulle vi nog höra vad han vill säga oss i år. Hela bibeln är inandad av hans ord och ibland har han något särskilt utvalt för oss. Min tro är att Guds hjärta aldrig skenar, han har varken hjärtflimmer eller är nervös. Därför tror jag att hans hjärta klappar långsamt och milt för oss. Det finns så mycket han vill ge oss detta år, men hur skall han få oss att lyssna och se och begrunda..

Min bön för året är att våra hjärtan skulle klappa i takt med Guds. Den som varit på väg att dö och hunnit besöka himlen talar om en stilla ljuvlig lovsång. Stilla, men som ändå tilltar i intensitet och som är otroligt ljuvlig. Hur vackert måste inte hjärtat vara efter ett besök i himlen. Låt oss lägga örat mot Guds Faders bröst så att vi kan få takten av hans hjärtslag in i våra egna hjärtan. Vackra hjärtan klappar sakta.

För att hans goda vilja skall ske

Gud är den som verkar i vår både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Är vi öppna för hans vilja, den goda? Dessutom skall vi göra det utan att tveka och klaga, så att vi blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte. Fil.2:13-15

Vissa människor blir arga om någon drar sig ifrån och liksom flyr umgänget. Men vad kan flykten bero på? Vi får tänka att någon är väldigt känslig för vad som sägs. Naturligtvis kan vi inte börja mäta vartenda ord vi säger, då vågar ingen tala mer. Men ändå, talar jag obetänksamma ord så att det börjar låta tomt och falskt? Är det kanske det världsliga meningslösa talet som får människan på flykt och att det är därför hon drar sig undan. "Man kan inte var så känslig", säger någon, "vi kan inte börja haka upp oss på vartenda ord!" Nej, vi ska inte leva av våra känslor, men vara lyhörda för hur andra mår. Det finns människor som t.o.m. tagit livet av sig för att ingen "hört" vad de velat förmedla utan ord.

Gud verkar i vår vilja och vår gärning. Om vi försöker fostra människor med piska kommer de garanterat att dra sig undan. Vem gör inte det? Och speciellt den känsliga. Hon behöver möta den rena  människan, den oskyldiga, den som talar av ett rent hjärta. Där det finns hjärtats goda, milda  renhet och frid. Där hjärtat är öppet för att Guds goda vilja skall ske, att utföra hans goda gärning. En god gärning, ett gott ord drar människan till sig. Då finns inget behov av flykt.

Tag noga reda på

Ordspråksboken kan tyckas växla mellan många olika saker, men den talar mycket om hurudan människan är. I Ords. 27:23 säger 1917 års översättning " Se väl till dina får och hav akt på dina hjordar."  medan Folkbibelns text säger: "Tag noga reda påhur dina får har det,   ha omsorg om dina hjordar. Den gode herden tar noga reda på hur hans får har det, om han så tänker på omsorg om djurens väl som om människans. Joh. 10:11 säger:  "Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren." Och Jesus är förstås vår gode herde, som gav sitt liv för oss.

Den gode herden Jesus har omsorg om varje får i sin hjord, han ser varje person och han bryr sig om. Ingen går honom förbi. Han håller ett vakande öga på oss var och en och ger akt på hur vi mår. Han vänder sig inte bort från någon som mår dåligt, inte ens om vi uppför oss illa. Hans kärlek är lika stor till den som uppför sig väl och är "lätt att ha att göra med", som till den som inte är lika foglig. Ja, det står t.o.m. att han "tar noga reda på" hur vi har det. Han är noga med att känna oss i grunden och han vet orsak och verkan i allt som sker. Han vill inte att något får  ska stå utanför hans omsorg eller utanför hjorden. Ingen skall lämnas ensam eller övergiven. Om det är så söker han genast upp det och för det med in i hjorden. Herden vet eftersom han tagit reda på. Hans hjärta kan sörja och gråta över den som blir mobbad och förtalad och han förstår varje människa som är inblandad. Han har inte anseende utan bryr sig lika mycket om alla. 

Som syskon i en församling kan vi på samma sätt som Jesus behöva ta noga reda på hur människor mår, att vi inte bara tar för givet att det är såsom någon annan sagt utan bildar oss en egen uppfattning efter att verkligen ha lyssnat på personen i fråga. Det är högmod att se ner på och fördöma och så skall vi inte göra. När Guds kärlek fyller oss och Hans Ande talar in i vår ande kan vi se på saker och ting som Jesus gör, vi kan ha hans medlidande och förståelse. Guds kärlek är ren, inget mörker bara ljus.

Tacksam Jul!

Vilka associationer ger julen? Tanken på det förgångna, relationssvårigheter, besvikelse, ensamhet...? Eller tacksamhetens tankar? Tacksamhet över att få ha det så bra med tak över huvudet, mat på bordet, gemenskap med de kära. Tacksamhet till Jesusbarnet, för frälsningen och livet.

 Tommy Lilja skriver i sin bok "Landet mittemellan är inte ditt land" om tankarnas inverkan på oss. Vi kan inte vänta oss att allt skall vara riktigt 100 procent, det är bara Guds rike som är fullkomligt. Om vi kan få ut 80 procent gott har vi ett fantastiskt liv. Lilja nämner exempel som 80 procent gott äktenskap, hus, jobb, församling osv och ändå trånar vi efter de 20 procent vi inte fått så att vi kan bli alldeles "förhäxade" av tanken. Då står det tydligt att det är våra tankebanor som behöver förändras så att vi i stället ser allt vi har och i tacksamhet börjar fokusera på det.

Om våra inlärda tankesystem kunde förändras till Herrens tankar för oss: " Jag har fridens tankar för er och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp", så skulle mörkret inte få något utrymme. Guds ord och bön som ständig föda kan fördriva mörker. "Gud är ljus och inget mörker finns i honom". Problemet för oss i dag är att vi inte fokuserar i tillräckligt hög grad på det som himlen har att ge. När smörjelsen är över en människa har hon en positiv uppsyn, hon är uppfylld av Guds kärlek och ingenting är för svårt - "Ingenting skall fattas mig".

Tänk om vi denna jul skulle sträva efter att byta ut varje negativ tanke, varje negativt ord mot en tacksamhetens tanke, en tacksamhetens bön. På samma sätt som man byter kläder. Tar av den smutsiga arbetsdräkten och tackar Gud för högtidsklädnaden. Tackar Gud för nådegåvor han gett till oss. Tackar för det som är gott och gläder oss över Frälsaren som fötts till vår räddning. Tackar Gud i livets alla förhållanden.

Önskar alla en tacksam och fridfull jul!

Landet mittemellan

"Äntligen  någon som vågar säga hur det verkligen förhåller sig"! Så var min tanke när jag började läsa Tommy Liljas bok "Landet mittemellan är inte ditt land". Här talar han om det jag själv så länge tänkt på, om förljugenheten som kan förekomma i Kristi kropp. Jag är ännu bara i början av boken men det här kommer att bli min julläsning. Den handlar nämligen inte bara om hurdana vi är utan hur vi kan ta oss ut ur Egypten och ut ur landet mittemellan. Och det känns väldigt aktuellt. Jag tror att det här gäller inte bara för mig utan för de flesta av oss i kristenheten. Vi behöver börja röra på oss!!
Väljer att här att  dela några citat ur boken. De kan tala för sig själv.

"De låtsades vara lyckliga. Därför att det är en del av frikyrkans förväntningar. För att leva upp till förväntningarna ger vi ibland sken av att vara något vi inte är....... med ett leende spelade de med i frikyrkospelet".

"Du är frälst Tommy, sa de som om alla problem var ur världen.... De som påstår det avslöjar bara att de är lurade. Du har beslutat att följa Jesus men med dig in i Guds rike har du ett bagage av tankar, minnen och värderingar. Din synd är förlåten, den har suddats ut, men det betyder inte att den synd andra gjort mot dig bleknat och läkt bort..... Din synd är förlåten men smärtan på insidan kommer inte alltid från vad du gjort mot dig själv, utan från vad andra gjort mot dig. Rädslan för folksamlingar, separationsångesten, såren efter mobbningen, skilsmässan, känslan av att ha blivit sviken... - de är spåren efter andras synd mot dig."

"Det är en sak att peka på Jesus som förebild, det är en annan att förklara hur vägen dit ser ut. Hur gör du rent praktiskt för att bli lik Jesus?.. För du vill ju inte vara "mindre" kristna än andra. ... Du är fortfarande kvar i Egypten och det kan vara förvirrande, för hur kan du vara fri men inte fri på riktigt? ... För att dölja dina svagheter och oförmåga att leva upp till frikyrkonormen börjar du imitera ett Kristus beteende. Det är då som det största problemet uppstår. Du låtsas var något du inte är."

"Av rädsla att upplevas som annorlunda blir du och jag ibland något vi inte är. Av rädsla att hamna utanför följer du strömmen för det är tryggt att vara en i mängden. Ibland är det faktiskt mycket lättare att vara den andra vill att du skall vara, och att leva upp till deras förväntningar än att vara den du egentligen är. Men det Gud har kallat dig att göra har att göra med  den unika individ han har skapat dig till att vara. Om du inte är dig själv, om du inte är den du är i Kristus, kan du helt enkelt inte fullt ut leverera kallelsen på ditt liv i Guds rike."

Annorlunda barn

I mitt minne har stannat en stark berättelse, som berörde. Den handlar om en jul för många år sen. Det var en vuxen man som berättade. Han kom från ett trasigt hem. Det fanns ingen mat på julbordet, bara en brännvinsflaska. Modern hade dött när han var helt liten. Senare blev pojken omhändertagen  och han fick uppleva sin första riktiga jul. Med vuxna, barn och barnbarn. Alla öppnade sina paket och även han fick julklappar. Men inom honom växte smärtan. Han hade ingen mall för julfirande, ingen tradition med gemenskap. Han visste inte vad han skulle göra och hur han skulle bete sig. Han var pojken annorlunda, han kunde inte känna att han passade in. Och smärtan inom honom växte sig allt starkare, han var inte som andra. Till sist sprang han ut i skogen, ut i vintermörkret. Där skrek han ut sin smärta. Det där vidriga inne i bröstet, det som sa att det finns ingenstans du passar in. Och han skrek och han skrek. Rakt ut.

Det är fint med människor som tar sig an de svaga och ger dem rum i julgemenskapen. Ändå kan ingen förstå som inte själv har upplevt smärtan av utanförskap. Som aldrig själv har varit ett annorlunda barn. Vi vill alla smälta in i den miljö vi befinner oss i, vara en del av gemenskapen. Vad kan vi göra för den som står utanför? Kanske ge extra mycket uppmärksamhet . Krama om, visa att vi bryr oss.  Komma ihåg att den här personen behöver dras in i gemenskapen, han kommer inte självmant att söka. Aldrig tänka att nu har vi det så gott och så bra här att självklart mår alla bra.
Och hur vi än gör, så gott vi kan, så har  i alla fall den som försökt verkligen gjort något för en av dessa Guds minsta. Välsignat vare varje litet mänskohjärta denna jul, med Guds frid.

Nåd eller fingerpekande?

För några veckor sedan lyssnade vi till en förkunnare som talade mycket om nåd. Han menade att Gud själv kan tala till sina barn om förändring genom den helige Ande. Senare har flera andra sagt samma sak. Vi behöver inga självutnämnda domare, inget fingerpekande. Gud vet vad som finns i  människans hjärta  och han känner orsak och verkan. I en liten församling känner alla varandra och det är lätt att känna sig utpekad om förmaningens ord kommer i hårda ordalag  (samtidigt som ett argt darrande finger under bön pekar på personen i fråga...?) Vi behöver förkunnare som talar i enlighet med Guds ord, men jag tror också på Guds nåd och  barmhärtighet. Genom kärlek och empati har många hjärtan öppnats.

Vi får be för våra ledare att uppgivenhet lämnar och att Guds kärlek fyller både dem och medlemmarna i församlingen. Så att vi med uppriktig kärlek kan älska varandra med de olika sidor vi  har. När Gud "målade" oss blev vi alla olika målningar, ingen var den andra lik. Någon var liten och oansenlig, någon kanske stor och prålande med bred förgylld ram. Men alla blev vi som Gud hade tänkt det för att vi skall kunna bli andra till välsignelse. Människor ser ju så olika på saker och ting. Någons ögon dras först till det oansenliga och någon annan till den pråliga eller "normala målningen". På det viset kan vi finnas där som ljus och salt i världen för just den behövande personen.

Steve Swanson - My beautifull God

Steve Swanson sjunger och spelar och människor blir befriade och helade. En ton från himlen. I den här sången ser han Guds härlighet.

En sång kom till

Tillsammans har maken och jag skrivit närmare hundratalet lovsånger. Under ett tjugotal år, att alltför flitiga är vi inte. Häromdagen kom en ny sång till, med anknytning till en predikan, från Jes. 61. "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig" De fångna skall komma ut ur fängelset och  de bundna befrias. De med krossade hjärtan skall bli tröstade, sjuka skall bli helade. Tror på nåd från vår Herre, då hans barn skall bli befriade och verkligen få erfara hur det är få vila under Guds beskydd.

Lustigt annars hur sånger kan komma till. För det mesta lägger jag fram en text till maken på hans piano. Sen får jag vänta och se - blev det något? Ibland blir det, ibland inte. Det är olika saker som behöver stämma ihop och framförallt förstås att vi båda upplever att det är från Gud. Ingen idé att försöka sjunga något som inte kan gå in i människors hjärtan och öppna dem.
Men den här gången var det så att maken, som för övrigt sköter församlingens lovsång, hade fått melodin redan för någon månad sedan. Han är sådan att han gör inte mycket väsen av sig, han hade melodin inspelad men försökte nog först "testa" den på mig. Ha ha. Vi testar varann... sen får det bli vad det blir, inget tvång. Min bön och önskan är att lovsångsportarna skulle öppnas så att vi kan höra tonen från himlen. Men, bara mera lovsång, mera hjärtats bön. Så kommer det!

Som pärlor i ett halsband

I mitt arbete där jag ger klienter kroppslig vård får jag även motta många förtroenden. Jag gör det med vördnad och ser det som ett privilegium att man också vågar glänta på sin själs dörr. Och allt stannar naturligtvis inom lykta dörrar. Deras berättelser som innehåller både kroppslig och själslig smärta, men också glädjeämnen, är för mig som pärlor jag trär på ett halsband. Det är pärlor där den ena skimrar vackrare än den andra. Jag tycker så mycket om att lyssna, att man vågar ge ut av sig själv. Och blicken när vi är klara, den som det glimmar till i, den tacksamma, den gör min dag. Jag skulle så gärna krama om, men som den yrkesmänniska jag är gör jag det (läs: oftast) inte.

Det hjärtat är fullt av talar munnen. Hjärtat behöver vara rent för den som går upp på podiet och talar så att det inte blir avsky genom mikrofon. Och visst kan fåren vara vrånga.  Också Moses blev trött. Att vara församlingsledare är ofta att uppleva sig själv utelämnad. Det är något stort med den pastor som vågar blotta sig själv i sina svagheter, men det gör att också medlemmarna vågar vara äkta och sig själva. Man följer sin  ledare.

I dag skall jag samla vackra pärlor i mitt halsband. Jag skall också samla pärlor från Guds ord. Jag skall binda  hans löften kring min hals och skriva dem på mitt hjärtas tavla.

Visa överheten respekt

 

Visa dina föräldrar respekt, dina ledare, all överhet. Om det av någon anledning finns uppror kanske de här orden smärtar. Där det finns förkastelse finns tyvärr uppror. Och varifrån har förkastelsen kommit? Alla har vi inte fått uppleva en trygg barndom med mycket uppmuntran, mindervärde har kommit in och känslan av att ändå ingen  bryr sig. Om vi då försöker att i egen kraft bli fria så kan tyvärr allting bli mycket värre. Och hur kan detta botas? Ja, så vitt jag vet är det nog ingen annan än Fadern i himmelen som kan göra det, genom sin helige Ande. Genom att vara med i en "Helig-Ande-atmosfär" i din församling, dricka av Guds levande ord och tro att det är sant. Suga upp av atmosfären i lovsången och bedyra dig själv att Herren älskar dig, trots allt.

Varför skall vi visa våra ledare respekt? Kanske har dom varit hårda och inte alltid så lysande föredömen, utan precis som oss andra varit människor med fel och brister. Jo, det finns en orsak till att vi skall förlåta och gå vidare precis som Jesus. Han lät sig plågas och nedvärderas bland sitt eget folk, trots att han inte gjort något fel utan tvärtom bara visat kärlek och godhet. Det finns nämligen ett mål: "Vi vill komma in i det förlovade landet"! Så länge vi inte kan underordna oss kommer det att bli omöjligt. Ester gjorde som Mordokai sa, hon protesterade inte, trots att hon faktiskt riskerade sitt eget liv. Sedan kunde hon bli sitt eget folk till räddning. Om hon nekat kunde nog Gud ha utsett någon annan.

 Gud vill använda dig och därför blir det en kamp. Han med hornen vill inte se dig komma in i det förlovade landet, då är ju allt förlorat för hans del. Därför försöker han komma och viska sina lögner, lägga fördömelse över ditt liv. Pilar som säger att det är omöjligt. Vi får lova att inte titta så mycket på människorna och hur de behandlar oss, det är ju trots allt så att vi skall leva "så som om vi tjänade Gud och inte människor". Vi har inte en kamp mot kött och blod utan mot makter och myndigheter i himlarymderna. Men Gud som har all makt i himmel och på jord är faktiskt mäktig att ta oss igenom. Han som kunde låta Jesus vinna över allt mörker och lägga det under sina fötter. I Jesu namn och på grund av hans gärning för oss är det möjligt. Det är fullbordat.

5 euro för en broder

För 5 euro blev Josef såld av sina bröder. Om jag inte räknat alldeles galet skulle det bli nånting ditåt för 20 siklar silver. En sikel vägde ca 16gr och om det räknades i silver blev värdet ca 2,30 i kronor, för tjugo ca 46 kr, enl. en gammal uppslagsbok. Var vikten i guld blev värdet högre. 5 euro för en broder är inte mycket... Hur värderar vi våra syskon i församlingen? Vilket värde har dom? Den söta flickan som alltid ler och håller med vad som än sägs, hon har säkert ett högt värde. Och Stina som kommer och kramar dig när ni haft god gemenskap. Lilian som aldrig säger nej och Harry som alltid ställer upp. Men hur är det med Putte som jämt kommer med nya tankar? Och lilla Lena som ingen riktigt räknat med... Det blir jobbigt om man börjar känna sig ifrågasatt. Eller om någon tycker sig ha fått någon annan uppenbarelse från Gud än jag själv fått ..

"När Josef kom fram till sina bröder slet de av honom hans dräkt, den fotsida dräkt som han hade på sig.
Sedan tog de honom och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, där fanns inget vatten.
När de sedan hade slagit sig ner för att äta fick de syn på en karavan med ismaeliter; de kom från Gilead och deras kameler var lastade med ladanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten.
Juda sade då till sina bröder: "Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tvingas dölja vårt brott?
Kom så säljer vi honom till ismaeliterna. Då behöver inte vi bruka våld mot honom - det är ju ändå vår egen bror." Och bröderna rättade sig efter honom.
Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten." 1 Mos. 37

Tänk vad det kan vara svårt att uppmuntras-av/uppmuntra den som kommer med ett profetiskt tilltal. Eller att uppmuntra alla i församlingen någon gång. För det är väl inte så att det bara skall vara vissa utvalda personer som skall uppmuntra de andra?  Nej, låt oss alla vara uppmuntrare. Det man inte kan får man lära sig. Bara för att det gör oss så gott! Låt oss se värdet hos varandra. Vi är alla Guds barn och han har ju sagt om sitt verk: "Det är gott"! Du är värdefull med den personlighet Gud gett just dig och du får vara sådan du är! KRAM

Första inlägget

Skriver när "andan" faller på... eller Anden :) Hur ofta det kommer att bli har jag ännu ingen aning om.