Församlingens strider

Det finns ett Guds rike och ett Satans rike, ett rike av ljus och ett av mörker. Isebels ande är en av de onda andarna i Satans rike, vi kan läsa om henne i 1Kung.21 och Upp. 2:20. Den här andemakten kan komma emot både kvinnor och män och framför allt mot pastorer och ledare för församlingar, men också mot själva församlingen.

Jag skall inte säga desto mera om denna ande, det finns det många andra som har bättre kunskap om,  utan bara säga att den här anden kan komma som en trötthet under gudstjänster i församlingen, den kan komma med uppgivenhet, missmod och manipulation (Ahab). Annat som kännetecknar är förstås fruktan (Elia), olyckor, sjukdom, depression, försöker döda. Den är också dominerande, kontrollerande, lustfylld och mycket mera.

Vad vi behöver göra är förstås att fördriva den och inte ge den någon som helst öppning. Därför behöver vi känna igen den. Dess mål är speciellt aktiva församlingar och att komma med splittring i relationer. Den vill göra dig ensam och utanför. Därför är vår uppgift, inte att strida mot människor av kött och blod som vi kan läsa om i Ef.6, utan mot mörkrets välde (som ibland kommer i form av Isebelanden). Därefter fortsätter kapitlet att tala om rustningens alla delar, som vi alltid bör ha på oss, eftersom det pågår en strid i andevärlden. Och efter rustningsdelarna kommer den vers som är så väldigt viktig:

Ef. 6:18 Och medan ni kämpar striden, ska ni ständigt be till Gud och vädja om hans hjälp. Be alltid med den kraft ni får av Guds Ande. Tappa inte koncentrationen utan be för alla de troende utan att tröttna.

Det här är vad vi behöver göra, ständigt be för alla troende utan att tröttna och även om du upplever det som om alla är emot dig. Ge inte upp, vet vad det handlar om och Gud skall ge er seger.

Den ensamma människan

Ensam bland människor, finns det någon större ensamhet? I dag talas det mycket om mobbning och den ensamhet som kommer över den människan redan från barn. Också inom kristenheten finns en stor ensamhet, fastän dold, det är inget man pratar om.

Det svåra med att vara ensam i en kristen församling är att man inte vill tala om sådana saker med en människa som inte ingår i den sortens gemenskap. Och i själva församlingen är det omöjligt eftersom det då lätt kommer hårda ord emot den personen, man får skylla sig själv.

Varför är då människan ensam? Ja, en sak kan ju vara just det här med mobbningen, en gång utstött alltid utstött. Kanske har man på alla sätt och vis försökt, visat intresse och omsorg om andra, försökt få kontakt. Men det konstiga är att det är som en andemakt som gör att folk drar sig undan.

Många som mist en nära anhörig kan berätta om hur människor drar sig undan och undviker en, mitt i sorgen, just då när man som mest skulle behövt någon som verkligen bryr sig. Säkert är man tung att lyssna på och det kan bli jobbigt för den närvarande. På samma sätt kan det vara med den förkastade, människor drar sig undan, det är för jobbigt! Var det inte så att vi skulle bemöta andra såsom vi själv vill bli bemötta?

Ps. 25:16 Kom, Herre, och visa mig din barmhärtighet, för jag känner mig hjälplös, nertyngd och ensam!
Ords. 12:3  Den som gör sig oberoende av Gud förlorar allt skydd, men den som förtröstar på honom kan stå fast.

Välsignelse och förbannelse

Har tidigare i denna blogg skrivit om denna sidas överskrift efter att ha läst Derek Prince bok med denna titel. Om vi vill befria människor från betryck måste vi ändå vara varliga och även betänka det som Tommy Lilja skriver i sin bok "Du måste veta vad det är..". Han säger: "Dessutom är det min erfarenhet att alla inte har den auktoriteten som befriar från mörker och har du inte kraften, ja då kan det bli fel".

Om vi ändå skall gå emot den förbannelse vi upplever finns över en människas liv tycker jag att det är väldigt viktigt att vi först klargör vad det hela handlar om. Vi behöver betona att det inte är personen själv som vi attackerar utan det som plågar dem. Så att det inte blir som det jag själv varit med om att mötesledaren står uppe på scen och i mikrofon och inför alla människor står och skriker mot min person, högt i tungor. Om det det kan jag bara säga att det gjorde större skada än nytta.
När vi går emot förbannelser bör vi göra det enskilt i en mindre grupp och t.e.x. i konferenser där manifestationer börjar ske brukar man dra sig åt sidan.

Min erfarenhet är att Jesus först behöver sättas i centrum. Vi talar om den Jesus som är enbart ljus, inget mörker finns där. Vi prisar den Jesus som är bara god och vill oss gott, för att han älskar oss och vill befria oss från allt som vill trycka ner oss. Talar om den välsignelse han vill ge oss. Vi attackerar inte personen vi vill hjälpa med att utmåla att den har dålig tro, i stället visar vi genom Guds  ord hur personen själv kan vara delaktig i helandet genom att i sitt vardagsliv börja bekänna Guds ord över sitt liv. Man tar det som ett piller och fortsätter bekänna ordet tills det gått ner i hjärtat och man till sist vet att man vet att detta ord har verkan.

Samma gäller den som vill hjälpa en person till befrielse. Om jag själv har sår får det inte gå ut över den jag ber för. Det får aldrig bli så att befrielsebönen blir till en anklagelse mot personen. Vi behöver vara mycket visliga för att inte göra smärtan och förkrosselsen ännu större och svårare.

Naturligtvis skall vi be med och befria människor, men allt behöver gå i enlighet med den helige Andes ledning. Då skall vi efteråt kunna glädja oss tillsammans med den befriade.

 Gal. 3: 13-14  Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Så skulle välsignelsen som Abraham fått komma till hedningarna i Jesus Kristus, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden.

En allmännelig kyrka

Söker på förklaringen till "allmännelig kyrka", den som läses i Lutherska kyrkan varje söndag, den s.k. "trosbekännelsen". Den förklaring jag får och förstår är att vi alla som bekänner tron på Jesus Kristus tillhör en församling där Kristus är huvudet. Det är inte själva kyrkbyggnaden det handlar om, utan vår tro. Vi är således, alla Jesustroende och bekännande, syskon i Guds familj, oberoende av trossamfund. I den rustning vi kan läsa om i bibeln ingår utom rustningsdelarna också "ständig bön för alla de heliga". Vi skall alltså ha en speciell omsorg om varandra, oberoende av var vi hör hemma andligt sett och var vi får vår andliga mat.

Här den apostoliska trosbekännelsen som läses i kyrkan.

Jag tror på Gud Fadern, den allsmäktige,
himlens och jordens skapare,
och på Jesus Kristus,
Guds ende Son, vår Herre,
som blev avlad av den heliga Anden,
föddes av jungfru Maria,
led under Pontius Pilatus,
korsfästes, dog och begravdes,
steg ner till dödsriket,
uppstod på tredje dagen från de döda,
steg upp till himlarna,
sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida
och skall komma därifrån
för att döma levande och döda,
och på den heliga Anden,
en helig, allmännelig kyrka,
de heligas gemenskap,
syndernas förlåtelse,
kroppens uppståndelse
och det eviga livet.

Jesus Kristus vann seger för oss genom döden på korset och det finns ingen annan väg till Gud än genom honom, att öppna dörren och ta emot honom som Frälsare.

Visa respekt

Om jag har fått förmågan att tala okända språk, både jordiska och himmelska, men inte visar kärlek, då liknar jag en gonggong eller en cymbal som bara avger meningslösa ljud. 1Kor. 13:1 NLB Rubriken till denna text som också brukar kallas "kärlekens lov", är här i Levande bibeln "Den viktigaste egenskapen: Att visa kärlek".

Hur visar vi då kärlek? Är det genom att läsa kärlekens lov och tala vackra ord om kärleken, eller uppmana andra till kärlek? Det tror jag inte. Jag tror i stället att det är som rubriken här säger, att visa respekt för varandra, eller som bibeln säger: "Hålla den andre högre än sig själv". Att visa kärlek i handling.

Jag menar inte att jag skulle vara tillräckligt nära Jesus, vi kan alla komma närmare, men vi har alla olika kallelser. För mig handlar det mycket om att ta hand om människor med bekymmer av olika slag. Jag får så gott som dagligen något samtal eller meddelande från någon i nöd, ibland flera per dag, där någon har behov av att dela med sig av det jobbiga eller begära förbön. Då upplever jag att jag enbart skall vara en som lyssnar eller ber. Jag skall inte försöka börja styra eller på något sätt låta den andra bli förödmjukad genom vad den sagt. Det är inte min uppgift, Guds uppgift är att leda personen rätt. Jag skall bara vara örat som lyssnar, en medmänniska som stöder och visar omsorg. Jesus har befallt oss att bära varandras bördor.

Min tro är att det är just genom att hjälpa och tjäna människor som vi visar att vi älskar Jesus. Besöka den sjuke och fångne, den ensamma. Ge mat och kläder till den som behöver, öppna sitt hem för främlingen osv. Jesus frågade tre gånger Petrus om han älskade honom, när Petrus svarade ja sade Jesus att han skulle föra lammen på bete, senare fåren, och vara en herde för dem. Och slutligen sa Jesus till Petrus: "Följ mig". Ingen vill följa den som anklagar.  Vi följer den Jesus som älskar oss och som vi älskar tillbaka, och om vi verkligen gör det kommer det att synas i våra handlingar. Vi kan lämna egna saker och intressen för andras väl. Jesus säger i Matt. 16:24 "Om någon vill bli min efterföljare, så kan han inte längre tänka på sig själv".

Genom nyckelhålet

Läser Leif Westerlunds artikel i Vasabladet 3.2.2019 om "Dörren och nyckelhålet" Han har tittat på Skavlans program och intervju med Jesse Jackson där denne talar om att se på världen genom ett nyckelhål eller att välja att helt öppna den dörren för att se hur världen ser ut. Det handlar om hur man ser på saker och ting runt omkring sig.

Westerlund talar om familjens påverkan på ens liv, släkten och omgivningen. Det påverkar också hur vi ser på oss själva och andra. Han talar också om hur vår ideologi formar nyckelhålet och som kan hindra mig från att se den del av verkligheten som inte passar in i ideologin. Vi är sällan objektiva, vi dras år något håll med våra sympatier och antipatier. Det kan vara befriande att inse att man inte har hela sanningen. 

Nej, vi har sällan hela sanningen, det är bara Jesus som är Sanningen. Men det krävs mod att öppna dörren ut till världen, då har jag inte längre kontroll och jag kommer att möta saker som känns svårt. Ändå, när vi vågar öppna den dörren och inte bara tittar genom nyckelhålet, då kommer vi också att lära oss något om oss själva och andra. Vi förstår att det är inte bara jag och mitt sammanhang som  har det enda rätta. Min församling är mitt andliga hem, men ändå skall vi kunna mötas i andras "hem" för att få hela perspektivet. Vi får då möjlighet att både ta och ge. Guds kärlek var så stor till oss människor att han gav oss sin egen Son och vi skall inte begränsa hans möjligheter att låta oss växa tillsammans. Alla som lemmar i Kristi kropp där han är överhuvudet. En Gud och en församling.