Den lutherska fastetiden varar i 40 dagar och avslutas på påskdagen, söndagarna inte inräknade. Under fastetidens inledande del betonas ångern, omvändelsen och kampen mot ondska. Fastan kallar till en ansvarsfull livsstil och till att avstå från något till förmån för dem som lider nöd. Därefter kommer passionstiden då man koncentrerar sig på Kristi lidande.
Om man någon gång fastat vet man att det kan vara en långsam tid, man offrar något som betyder något för en själv. Det är inte bara en hunger efter mat utan innebär också en viss isolering. Det är en väntan på att det hela snart ska vara över och att man ska få se resultat av sitt offer. Under själva fastetiden blir tankarna klarare och man är mera mottaglig för vad Gud vill säga.
Jag kan inte låta bli att jämföra fastetiden med den tid vi nu lever i med coronavirus. Vi alla är tvungna att avstå något. Vi kan inte vara sociala på samma sätt som tidigare utan alla upplever en form av isolering, mer eller mindre. Samtidigt är det en vilotid från det vanliga livet med allt som vill ha vår uppmärksamhet och allt vi dras till. Det ger tid till eftertanke, kanske över vad som är viktigt i livet, vad som verkligen betyder något. Det frestar även på våra relationer och det kommer att synas vad som är våra svagheter. Samtidigt kommer döden och hälsa oss närmare än annars och det får vi hoppas blir en tid av omvändelse, tankar på var vi skall tillbringa evigheten. Vi kanske ser på andra människor på ett nytt sätt och någon vill gärna vara andra till hjälp. Kanske binds vi också samman på ett nytt sätt i kampen mot detta onda. Bönerörelser uppstår, via sociala medier får vi gudstjänster och kanske bidrar vi också själva med något.
Påsken är en avslutning på fastetiden, vi gläds över att Kristus gav sitt liv för oss. Också i coronatider påminns vi om det. Mörkret skall inte vara för evigt. Jesus gick in i dödsriket och gjorde döden om intet. Han har kallat oss till en framtid och ett hopp och vi kommer också att komma igenom denna mörka tid, snabbare om vi i bön går emot detta virus och vägrar godta dess verkan. Och genom att vara lydig överhetens instruktioner.
Rubriken till detta inlägg finns i Ps.77:10 "Har Gud glömt att vara nådig? Eller har han i vrede hållit inne sin barmhärtighet?" Kapitlets rubrik är "Guds tidigare under ger tröst i nödens tid". I Studiebibelns notis till denna vers kan vi läsa "Guds folk förstår att de måste uthärda de lidanden Herren sänder över dem. Men under allt detta tränger de sig fram till Gud och åberopar de stora frälsningsgärningar han har gjort bland dem." I vers 15 i samma kapitel kan vi läsa: "Du är den Gud som gör under, du har visat din makt bland folken."
Rom. 5 talar om att ha frid med Gud
Rom 5: 3-5 Men inte bara det, vi gläder oss också mitt i våra lidanden, för vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som han har gett oss.
Vi lever i tider av osäkerhet under detta Coronavirus. Det visar sig vad som finns i var och en av oss. Vi lider, fast kanske på olika sätt. Någon lider när man ser människors uppror, andra lider när dominans reser sig upp och trycker ner. Depression kommer över människor då nyheter nästan inte talar om något annat än svåra tider.
I allt detta säger Guds ord att han har lovat vara med oss alla dagar, intill tidens slut. Har Gud glömt att vara nådig? Nej, precis som Israels folk påminde sig om Guds frälsning och tänkte på alla hans under i gångna tider, så är Gud densamma i dag. Vi får gömma oss under hans vingars skugga, åberopa de löften, tala ut dem, som står i Ps. 91. Åberopa blodets kraft. Om vi ber så får vi svar och om vi går emot mörkrets krafter så måste de böja sig under Guds utsträckta arm. Men vi kan inte bara vänta att det skall ske av sig själv. Det här är en tid när vi skall ropa till Gud, om hans nåd över våra länder och människor. Be om människors frälsning.
Kanske brukar du som jag fascineras av åkrar. För att de är vackra och det växlar med årstiden. Nu är det en snöfri vinter, jag tittar genom bilfönstret på en åkermark och tycker även nu att det är något med den. Samtidigt kommer tanken till mig att en jordbrukare nog ser helt annorlunda på den. Han ser nog på jorden och tänker att den skall bearbetas, sås, hållas efter ogräs och till sist skördas innan den igen plogas upp. Och nu förstår du säkert vart jag vill komma.
Jag tänker på Guds åkerfält. Våra hjärtans mark som behöver bearbetas och få en sådd som skall framföda tro. Sådden i köttets åker behöver rensas från ogräs, åkermarken ges skydd mot djävulens brinnande pilar. Och först därefter kan Andens frukt börja ses i vårt liv. Precis som en åker som år efter år ska bearbetas igen så behöver också våra hjärtan ödmjukas och mogna vartefter. Vårt liv går i perioder, ibland händer inte mycket utan vi har ökentider.
Matt. 13: 24-30 "Himmelriket är som en man som sådde god säd i sin åker. Men medan folket sov, kom hans fiende och sådde ogräs mitt bland vetet och gick sedan sin väg. När säden växte upp och gick i ax, visade sig också ogräset. Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån kommer då ogräset? Han svarade: Detta har en fiende gjort. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi ska gå och samla ihop det? Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset. Låt
båda växa tillsammans fram till skörden. När skördetiden är inne, ska
jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i
knippen för att brännas. Men vetet ska ni samla in i min lada."
Jag ser hur Gud ser på oss som sitt åkerfält och liksom jordbrukaren vet alla skeenden i våra liv. Han vet hur åkermarken ibland behöver vila och ta igen sig och ser hur växten utvecklas. Han ger oss sitt ord för vår tillväxt, han ger regn i rätt tid. Det finns ingen jordbrukare som har en sådan omsorg om sina barn som Gud Fader har. Han är med oss i allt och ger oss i rätt tid det vi behöver för att hans rike skall växa till.
1 Kor. 12: 14-19 Kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många. Om foten sade: "Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen", så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: "Jag är inte öga, så jag hör inte till kroppen", så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? Om allt vore hörsel, var fanns då luktsinnet? Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville. Om alla vore en enda kroppsdel, var vore då kroppen?
Om man i en liten församling börjar se på varandras gåvor kan det bli väldigt intressant. Jag säger liten för att det blir lättare att se då. Annars kan man se det i en grupp som tillhör den större församlingen. Nämligen hur alla lemmar i kroppen kan komma i funktion och på det viset samarbeta så att allt faller på sin plats och församlingen kan överleva. Det betyder inte att alla tjänster finns där, en del kan komma utifrån när det finns behov för det, varje församling kanske inte har en profet eller en evangelist. Det som är svårare är när man inte ser vad som finns nerlagt i andra, det ger mycket oförståelse för varandra som individer och då blir samarbetet lidande.
Vi brukar ibland lite överseende skratta åt den evangelistiska gåvan, som önskar att många snabbt ska bli frälsta och som kan ha svårt att se att allt har sin tid. Samtidigt är det väldigt peppande för oss andra att se den brinnande ivern och det behöver vi. Men alla är vi inte dörrknackare eller traktatutdelare, alla har inte lätt för att genast börja tala om Jesus eller be för sjuka på närbutiken. Min tro är att det bättre att vi får vara sådana vi är med de gåvor vi fått, annars blir det lätt prestationsförsök och det leder sällan till något gott. Det är inte svårt att fungera i det vi redan har och som är naturligt för oss. Inte kan handen bli fot eller örat mun. Det måste få finnas dom som har lätt för att lyssna till andra och det går inte alltid att få kontakt om vi är gåpåare. Det finns dom som har en naturlig gåva att lätt få kontakt med andra, medan andra som kanske har en praktisk läggning på så sätt kan få kontakt och visa på vem Jesus är.
Vi kan helt enkelt inte alla vara likadana, för då skulle det aldrig fungera! När vi använder oss av de gåvor vi fått och fungerar i dem kan Jesus bli förhärligad. Därför är det så viktigt att vi accepterar varandra med dom gåvorna, att vi ser dom och samarbetar så att hela Kristi kropp är i funktion. Att vi kan se på på saker och ting också ur andras perspektiv Om vi verkligen vill tjäna Gud, då ser vi inte till varandras brister och olika förutsättningar utan då tillhör vi en kristen församling och arbetar tillsammans, var och en i samma kropp men som olika lemmar. Alla har vi något att ge.
1 Kor. 12: 7-11 Men hos var och en visar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre får ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en
annan att göra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att
skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en
annan att uttyda tungomål. Men i allt detta verkar en och samme Ande, som fördelar sina gåvor åt var och en som han vill.
1 Kor. 12: 28-31 Gud har i församlingen för det första satt några till apostlar, för det
andra några till profeter, för det tredje några till lärare, sedan några
till att göra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka,
till att hjälpa, styra och tala olika slags tungomål. Alla är väl inte apostlar? Alla är väl inte profeter? Alla är väl inte lärare? Alla gör väl inte kraftgärningar? Alla har väl inte gåvor att bota sjuka? Alla talar väl inte tungomål? Alla kan väl inte uttyda? Men sträva efter de nådegåvor som är störst.
