Som en maskros

 

Tänker att många av oss kristna lever vårt liv som en maskros. Vi kan bli trampade på och förnedras, fast förr eller senare reser vi oss upp igen. Våra omständigheter och nederlag behöver inte bli bestående, vi talar Guds ord och bekänner vem vi är i Kristus.

2 Kor. 4: 7-9 Gud gav mig förmånen att få sprida budskapet om Kristus. Men jag är bara en svag människa. Bildligt talat är jag en bräcklig lerkruka med en gömd skatt inuti. Därför förstår alla, att den väldiga kraft som verkar i mig kommer från Gud och inte från mig själv. Jag är omgiven av svårigheter men inte krossad. Jag ser ofta ingen utväg men ger aldrig upp. Jag är förföljd men inte övergiven av Gud. Jag blir slagen till marken men reser mig upp igen.

En maskros inte bara reser sig upp igen, den börjar också sprida ut sina frön. Ord från vår mun, Guds ord, kan bli som frön som slår rot.  De flyger med Guds Andes vind och återvänder inte fåfängt utan att ha verkat dit dom är sända. 

Det behövs känslighet att varsamt gå fram i det kristna livet. Vi vet inte vad som är sårbart för andra. Bibeln säger att tomt tal är ren förlust. Vi lever i vardagen och kan inte ständigt vara vakande på vartenda ord vi talar, men hjärtats renhet ger en frukt som behagar Gud. Om vi inte hyser onda tankar kommer vi inte heller att tala onda ord. Det är vårt hjärta och våra tankar vi ska akta på. Maskrosen behöver inte föraktas och uteslutas, också den är skapad av Gud. Och allt som är skapat av Gud är till välsignelse. Vi kanske inte godkänner allt, men vem är vi att nedvärdera det Gud skapat och sagt sitt ja till.

Den största gåvan

 

Guds ord är hans gåva till oss och Jesus är Ordet. Har förstått att när judarna läser sin Thora så läser dom alltid hela kapitlet, hela sammanhanget. Det borde vi också göra, men oftast plockar vi fram vissa ord. Så om vi då läser hela kapitel 4 i Filipperbrevet så handlar det om förmaningar och aposteln Paulus tack för en gåva. Det handlar om församlingen och hur man bör bete sig där, att vara eniga i Herren och hjälpa varandra. Det säger att vi ska glädja oss i Herren och låta alla människor se hur vänliga vi är, för Herren är nära, och i denna tid får vi ju ständig undervisning om Herren återkomst. I vers 6-8 står det att vi inte ska bekymra oss utan komma med allt till Gud genom bön och åkallan med tacksägelse, för då ska Guds frid som övergår allt förstånd bevara våra tankar och vårt hjärta i Kristus Jesus och vi ska låta våra tankar vara på allt som är bra och rent och gott, alltså negativa saker ska inte få uppta vårt sinne. 

Aposteln tackar för församlingens omtanke om honom, att den fått blomma upp. Han säger att han kan leva enkelt, men också i överflöd, "allt förmår jag i honom som ger mig kraft", men filippierna gjorde väl som hjälpte honom i hans svåra läge. Han uppmuntrar och tackar församlingen, den enda som hjälpte honom. Paulus önskar att man skall få en riklig frukt av gåvan som man gett, ett välbehagligt offer som Gud tar emot med glädje. Han säger att Gud ska av sin rikedom ge dem allt de behöver, När jag har läst hela kapitlet så tänker jag att det inte enbart handlar om pengar och gåvor utan att det handlar om hela det kristna livet. Allt som vi ger med glädje kommer tillbaka som en skörd på ett eller annat sätt. Ger vi uppmuntran och glädje kan vi få det tillbaka eller ger vi våra bekymmer till Gud får vi hans frid. Vi har ju olika kroppsliga och själsliga behov och när vi närmar oss honom så vill han också ge oss av sina rikedomar i himlen, hälsa och liv.

Fil 4:19-20  Den Gud jag tjänar är oändligt rik. Och genom Jesus Kristus ska han ge också er allt vad ni behöver, eftersom ni lever i gemenskap med Kristus.  Äran tillhör vår Gud och Far i all evighet. Ja, det är sant!