Våga och vinn

 David greps den dagen av sådan fruktan för Gud att han sade: ”Hur skulle jag våga föra Guds ark till mig?” 1 Krön. 13:12

David greps av fruktan för Gud efter att Ussa rört vid Herrens ark vid en förlyttning och på grund av detta fallit död ner. Ussa hade försökt skydda arken från att falla eftersom oxarna snavade och David förstod hur helig Gud är, han vågade inte föra arken till sitt hem utan den fördes till Obed-Edoms hus, sedan såg han hur denne på allt sätt blev välsignad av Herren under tre månader. Då lät David bygga sig ett hus och gjorde i ordning en plats för arken i Davids stad. Han gav befallning att endast leviterna skulle få bära arken därefter och den skulle bäras på stänger. Han samlade prästerna och talade till dem:
"Ni är huvudmän för leviternas familjer. Helga er tillsammans med era bröder och hämta sedan Herrens, Israels Guds, ark upp till den plats som jag har gjort i ordning åt den.  Eftersom ni inte var med förra gången, bröt Herren vår Gud ner en av oss. Vi sökte ju inte honom på rätt sätt.” 1 Krön. 15:12-13

Det här var på det gamla förbundets tid, men Gud är fortfarande helig och vill se oss rena inför sitt ansikte. Vi är välsignade, liksom Obed-Edom, men nu genom det nya förbundets blod som renat oss när vi tog emot frälsningen i Jesus Kristus. Vi kan komma till tronen, till Gud Fader, inför hans ansikte. Varje dag kan vi bli renade och helgade, värdiga att komma inför tronen, blodet döljer våra brister och vi har ingenting att frukta så länge som vi lämnar allt till Jesus. Vi kan bara vinna när vi vågar, Jesus är hans namn och i honom finns inget att förlora när vi tar emot det liv han vill ge till oss.

En planta uti Guds gård

Jag fascineras över hur ett enda litet frö i växtvärlden kan innehålla så mycket potential att det kan växa upp till den vackraste blomma eller ge den finaste frukt. Hur mycket mer då människan, vars DNA och allt av personlighet och början till kroppsfunktion fanns med redan i början, också vi kommer ju från ett litet frö.

Datorstyrda manicker kan göras väldigt små numera, men aldrig så små som ett litet dammkorn till frö. Knappast heller med så många funktioner som det Gud skapat i sina frön.

Vi är som plantor i Guds trädgård. Hur gläder sig inte Gud över sin uppväxande skapelse, det gör ju också vi som på våren gillar att så och plantera. Många gånger brukar jag tänka att det är själva växandet som är intressant, hur det utvecklas. Visst gläder jag mig också över blomman, men då är den redan vuxen. Och visst är det en glädje att få plocka de första mogna tomaterna osv, men ändå är det nåt speciellt medan man väntar. Hur skall det gå, hur skall den börja se ut? Skall den ge frukt, klara sjukdomar och eventuell torka eller felaktiga näringsgivor? Har den god jordmån och får den tillräckligt med ljus? Kanske tänker Gud om oss på liknande sätt och ler :)

I sången Runeberg skrev, "jag är en planta uti din gård", finns en vers, som av någon anledning lämnas bort numera, men som i mitt tycke är den finaste -  "Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdragen. Jag var knappt till, när i fadersvård av dig, jag redan var tagen". Och fortsättningen följande vers, " Så håll utöver mig än din hand, o Fader god utan like,och låt mig växa för livets land,som är ditt himmelska rike".

Hes. 17:5-6  Han tog en planta som växte i landet, och planterade den i fruktbar jord. Han förde den till mycket vatten och satte den som ett pilträd där. Den växte upp och blev en vinstock med många grenar, men med låg stam för att dess rankor skulle vända sig till honom och dess rötter vara under honom. Den blev en vinstock som bar grenar och sköt skott.