Något som säkert är typiskt för de flesta i generationen från början av 1900-talet är sättet att spara, åtminstone här i Finland, eftersom man har levt under krigstiden med alla dess begränsningar. Tankarna har gått att vi måste spara, det kan igen komma svåra tider och vi kan behöva våra saker. Bankkkontot kan uppvisa höga summor men ändå förmår man inte använda sig av det utan fortsätter använda gamla, dåliga saker och uppnötta kläder. Medan man samtidigt ger bort sina fina virkade och på annat sätt tillverkade saker och kanske dyrbart arvegods till sina barn eller andra anhöriga. "Ta det här du, vi behöver det inte"!
Det kan kännas svårt för barnen när föräldrarna inte kan unna sig det goda, sätta finduken på bordet och använda de nya lakanen du gett till dem. "Nej, det blir bara smutsigt". I vårt tidevarv kan vi säga att det motsatta råder. När man tröttnar på en sak sätter man ut det på loppis till ett billigt pris och köper sedan nytt. I båda fallen, äldre som yngre, kan det handla om tankesfästen.
Gud lovar att han skall av sin rikedom ge oss allt vad vi behöver. Vi kan unna oss att använda det han ger till oss, med vishet. Samtidigt kan vi tänka på dem som ingenting har och dela med oss. Han skall aldrig lämna oss eller överge oss. Vi skall inte behöva sakna kläder på kroppen och "det är saligare att giva än att taga".