Jag fascineras över hur ett enda litet frö i växtvärlden kan innehålla så mycket potential att det kan växa upp till den vackraste blomma eller ge den finaste frukt. Hur mycket mer då människan, vars DNA och allt av personlighet och början till kroppsfunktion fanns med redan i början, också vi kommer ju från ett litet frö.
Datorstyrda manicker kan göras väldigt små numera, men aldrig så små som ett litet dammkorn till frö. Knappast heller med så många funktioner som det Gud skapat i sina frön.
Vi är som plantor i Guds trädgård. Hur gläder sig inte Gud över sin uppväxande skapelse, det gör ju också vi som på våren gillar att så och plantera. Många gånger brukar jag tänka att det är själva växandet som är intressant, hur det utvecklas. Visst gläder jag mig också över blomman, men då är den redan vuxen. Och visst är det en glädje att få plocka de första mogna tomaterna osv, men ändå är det nåt speciellt medan man väntar. Hur skall det gå, hur skall den börja se ut? Skall den ge frukt, klara sjukdomar och eventuell torka eller felaktiga näringsgivor? Har den god jordmån och får den tillräckligt med ljus? Kanske tänker Gud om oss på liknande sätt och ler :)
I sången Runeberg skrev, "jag är en planta uti din gård", finns en vers, som av någon anledning lämnas bort numera, men som i mitt tycke är den finaste - "Jag är en planta uti din gård, för evigheten uppdragen. Jag var knappt till, när i fadersvård av dig, jag redan var tagen". Och fortsättningen följande vers, " Så håll utöver mig än din hand, o Fader god utan like,och låt mig växa för livets land,som är ditt himmelska rike".
Hes. 17:5-6 Han tog en planta som växte i landet, och planterade den i fruktbar jord. Han förde den till mycket vatten och satte den som ett pilträd där. Den växte upp och blev en vinstock med många grenar, men med låg stam för att dess rankor skulle vända sig till honom och dess rötter vara under honom. Den blev en vinstock som bar grenar och sköt skott.