2 Kor. 4: 7-9 Gud gav mig förmånen att få sprida budskapet om Kristus. Men jag är bara en svag människa. Bildligt talat är jag en bräcklig lerkruka med en gömd skatt inuti. Därför förstår alla, att den väldiga kraft som verkar i mig kommer från Gud och inte från mig själv. Jag är omgiven av svårigheter men inte krossad. Jag ser ofta ingen utväg men ger aldrig upp. Jag är förföljd men inte övergiven av Gud. Jag blir slagen till marken men reser mig upp igen.
En maskros inte bara reser sig upp igen, den börjar också sprida ut sina frön. Ord från vår mun, Guds ord, kan bli som frön som slår rot. De flyger med Guds Andes vind och återvänder inte fåfängt utan att ha verkat dit dom är sända.
Det behövs känslighet att varsamt gå fram i det kristna livet. Vi vet inte vad som är sårbart för andra. Bibeln säger att tomt tal är ren förlust. Vi lever i vardagen och kan inte ständigt vara vakande på vartenda ord vi talar, men hjärtats renhet ger en frukt som behagar Gud. Om vi inte hyser onda tankar kommer vi inte heller att tala onda ord. Det är vårt hjärta och våra tankar vi ska akta på. Maskrosen behöver inte föraktas och uteslutas, också den är skapad av Gud. Och allt som är skapat av Gud är till välsignelse. Vi kanske inte godkänner allt, men vem är vi att nedvärdera det Gud skapat och sagt sitt ja till.