Man brukar tala om de vise männen men här väljer jag att dela två kloka kvinnors tankar.
Diana Abrahamsson skrev i tidningen Dagen om hur vi behöver vara försiktiga med att döma varandra. Att vår tacksamhet till stridsmän för deras kamp, försvar och erövringar bör gälla även dem som senare kanske har fallit, eller till och med stupat, på stridsfältets höjder. Citat: "Jag skulle önska att vi kristna förstod att skydda varandra när olika saker får människor eller församlingar att "verka falla ihop som korthus", ett uttryck jag tyvärr läst den senaste tiden. För i bibeln står det att det inte är mot människor av kött och blod som vi kämpar, utan att vapenrustningen vi ska bära i striden är till för att hålla stånd mot fienden och hans angrepp.Vi ska vara i bön varje stund, hålla oss vakna och aldrig tröttna i vår bön för alla de heliga" (Ef. 6:10-18)
Ingalill Waim skriver i tidningen Inblick under rubriken "Andlig kirurgi - själens läkedom" följande. " Gud älskar dig inte mindre, eller mer, för att du inte blev arg och förlorade humöret, eller vad det nu är du kämpar med för att duga. Vi gör allt för att inte känna fördömelsens tunga ok i våra sinnen. Guds kärlek ställer inga villkor, den är villkorslös. Religionens krav lägger på oss bördan och kravet av gott uppförande. Av just den orsak kommer vi alltför ofta till kyrkan bärande på en mask för att dölja hur det egentligen är på insidan". Hon skriver vidare att Gud vet var de djupaste rötterna finns i vårt inre och han vet också när tiden har kommit för "andlig kirurgi" så att dessa rötter till slut kan exponeras och klippas av.
Det handlar alltså inte om att försvara felaktigt beteende utan om att Gud är barmhärtig, om någon ligger sårad vid vägkanten hjälper Jesus upp utan hårda ord. Det handlar om att vi behöver be för varandra så att vi inte faller utan förblir stående när stormarna kommer. Sist och slutligen behöver vi också vara medvetna om att det är något som kan hända oss alla. Den som går först ut på stridsfältet och i spetsen för andra har givetvis en större kamp och mera motstånd. Det skulle vara skäl att vi aldrig glömmer våra ledare i bön.