Det här med att vi som människor kan vara väldigt olika är något som tilltalar mig. Att örat i Kristi kropp inte liknar stortån och tvärtom. Och ändå är vi lemmar i samma kropp och alla delar skall ha omsorg om varandra liksom Kristus, huvudet, har omsorg om oss. I det själsliga kanske vi irriterar oss på den som inte är lik oss och det lär oss tålamod. Jag tror ju inte att Gud har skapat oss på ett måfå, utan att han har en avsikt med alla de egenskaper och gåvor han format i oss. Ofta är det väl också så att just det som är svagast hos oss är det som Gud mest vill använda sig av, för att hans kraft skall få fullkomnas i oss när vi mognat och växt till, så att Gud kan bli den som får äran. För att andra människor skall få bli välsignade genom det verk han gjort i oss.
Vår början är alltid en ringa begynnelse, men när Gud låter oss mogna och utvecklas i hans kärleks kraftfält kan det bli något starkt. När vi går på hans vägar och enligt hans mönster. Jesusbarnet föddes på den enklaste plats, i ett stall. Under trettio år vandrade han här på jorden, ödmjukade sig under Guds hand. Lyssnade till sin Faders röst redan som litet barn och gjorde som Fadern talade. För att sedan bli världens Frälsare.
Luk. 2: 11-14 I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba. Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: "Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar."