Det är höst och julmånad. Vägarna är på morgonen mörka och hala. Jag känner fruktan komma. "Gud beskydda oss"! Sedan känner jag frågan komma från honom. Varför är du rädd, du har ju redan bett och förkunnat vem jag är! Jag skäms över att jag inte förtröstat på honom, varför gör jag så här? Först ber jag, sen tror jag inte att jag fått bönesvar... Ibland kan man undra hur fruktan kan vara så djupt inrotad i oss mänskor, det börjar redan när vi är barn. Nu vill jag lära mig att förtrösta på honom allt mer. Och på att jag fått bönesvar.
Jes. 41:10 Var inte rädd, för jag är med dig, se dig inte ängsligt om, för jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag stöder dig med min rättfärdighets högra hand.