Gal. 1:15 Han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd.
I ett bönemöte i församlingen fick alla berätta om när de upplevt kallelsen från Gud. Någon menade att det kommit i samband med frälsningen, andra såg hur Gud lagt ner det i dem redan i deras barndom. Gud kallade oss redan i moderlivet, hur vi sedan kan se det kan vara olika. Någon berättade hur hon ställt sig upp och talat redan som litet barn, andra om hur människor med sina ord (omedvetet) talat profetiskt över dem det som senare skulle komma. Någon hade en mormor eller någon annan som funnits i deras närhet och vad vi kan förstå bett över dem.
Och det är det här vi äldre behöver göra, börja så in i barnets liv, be för dem som kommer efter oss. Be att Guds ord skall få slå rot i dem, be att de ska få bli beskyddade. När barnet kommer in i tonår och ungdom finns så mycket annat som drar. Som far- och morföräldrar har vi en möjlighet att dela med oss. Kanske upplever vi inte att barnet är så intresserat, men när det blir äldre kommer det att minnas. Det kan vara en sång eller en bön, en berättelse som Gud ger till oss just i den stunden. Om vi ber om det kommer han att ge oss ypperliga tillfällen. Vi kan också be att han visar oss vad just detta barn behöver få höra. Det är i denna tid när så mycket sliter och drar i människor och vill dra dem bort från Gud som det är tid för oss att be så att evangeliet ska kunna gå vidare.
Ps. 139: 16-17 Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit. Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud, hur väldig är inte deras mångfald!
Luk. 2:36-37 Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.