Ibland kan vi säga t.ex. när det gäller saker som hänt i anhörigas liv att "Jag har ingenting fått veta", "För mig har ingen berättat". Vi kan känna oss lite förnärmade och utanför, att ingen tagit hänsyn eller brytt sig om att berätta det för just mig. När jag tänkt närmare på det här har jag insett att det beror på att vi inte umgåtts med personen ifråga. När vi umgås lär vi känna varandra och varandras omständigheter.
Och det jag vill komma fram till är förstås att det fungerar på samma sätt med Gud. Om vi umgås med honom i bön kan vi få höra hans röst och vad han vill berätta för oss. Om vi inte ber kan vi inte höra något från honom. Så frågan är väl närmast, vill jag höra något från Gud? Vill jag höra vad han har att säga eller varna mig för i just denna tid? Har jag olja i lampan? Nu är Herren nära och vi kan ännu finna honom om vi håller oss nära honom i bön.