Viskningar och rop

Luk. 12:3 Därför ska allt som ni sagt i mörkret höras i ljuset, och det som ni viskat i örat i enrum ska ropas ut på taken.
Ps. 41:8  Alla som hatar mig viskar till varandra om mig, de tänker det värsta om mig. 41:7 Kommer någon och besöker mig talar han tomma ord, han samlar på skvaller och går sedan och sprider det.

Hör du till dem som tycker att det är mysigt med viskningar, eller tycker du som jag att det är samma sak som att utesluta någon? Det är ju meningen att en eller flera personer inte skall få höra vad som sägs. Ibland görs det för att liksom visa upp för andra att vi som viskar, vi hör ihop. Så var det på skolgården där jag växte upp. Flickor samlades i en hop och viskade tillsammans, jag var inte välkommen bland dem.

Ibland är det förstås så att det inte är lämpligt att alla skall höra det som vi vill säga utan det riktas enbart till en person. Då brukar jag tänka att finns det inget annat lägligt tillfälle att framföra sitt ärende än bland många andra, eller är det något som absolut inte kan vänta.

Bibeln talar om att ropa ut. Jesu ropade: "Kom till mig alla ni som törstar!" Med en enkel sökning hittar jag 482 träffar om ropande i bibeln. Ofta handlar det om att ropa till Herren. Ps. 88:2 Herre, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag till dig. Jes. 62:6 På dina murar, Jerusalem, har jag ställt väktare. Varken dag eller natt får de någonsin tystna. Ni som ropar till Herren, unna er ingen ro. Luk. 4:18 Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet. Upp. 7:10 och de ropade med stark röst: "Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!"