Besökte i helgen ett möte där Simon Ådahl talade. Det som grep mig mest i mötet var nog de ungas vittnesmål i eftermötet. Somliga grät när de talade ut det som Gud lagt på deras hjärta, "som dagg ur morgonrodnadens sköte". Jag tänkte att det kommer en dag av förändring när en senare generation kristna skall ta över och det är så gott när dessa unga nu börjar stiga upp och dela med sig. Det kristna livet kan aldrig ta slut, det skall födas nya brinnande människor för Gud för att Guds rike skall kunna gå framåt. I de flesta församlingar på landsbygden är det mest äldre människor som snart inte längre orkar bära bördan av att försöka uppehålla församlingen.
Många äldre församlingsmedlemmar har ropat till Gud i bönemöten, att någon snart skulle komma och ta över för att Guds verk inte skall dö ut. Naturligtvis finns det trötthet och uppgivenhet, konstigt vore det väl annars. Man har kämpat på i många år och nästan inga nya människor har kommit till.
Något som Simon också ville få fram var fördömelsen som finns över Guds folk i dag, åtminstone här på landsbygden. Och han talade om profetrösterna som tystnat, faktiskt kanske mest på grund av att församlingar inte velat höra utan tystat ner de egna profetrösterna. Det behöver alltså inte handla om en profettjänst utan om den andliga gåvan att tala profetiskt.
Någon av de unga påtalade det att vi i församlingarna inte alltid är så ärliga och äkta, utan försöker framstå som bättre och förnekar sanningen. Man frågade sig hur församlingarna skall kunna förökas om vi ljuger, vem skall kunna tro på och uppleva äkthet om man ser oss som falska och dömande. Simon sade att vi behöver lära oss att älska, läsa höga Visan, och någon sade att vi skall begära att Gud visar hur mycket han älskar oss och att vi inte skall vara så rädda för den helige Ande.
Här en av Simons mest önskade låtar och som har hjälpt människor från att begå självmord, därför att den helige Ande kommit över dem medan de lyssnat.