Om man någon gång fastat vet man att det kan vara en långsam tid, man offrar något som betyder något för en själv. Det är inte bara en hunger efter mat utan innebär också en viss isolering. Det är en väntan på att det hela snart ska vara över och att man ska få se resultat av sitt offer. Under själva fastetiden blir tankarna klarare och man är mera mottaglig för vad Gud vill säga.
Jag kan inte låta bli att jämföra fastetiden med den tid vi nu lever i med coronavirus. Vi alla är tvungna att avstå något. Vi kan inte vara sociala på samma sätt som tidigare utan alla upplever en form av isolering, mer eller mindre. Samtidigt är det en vilotid från det vanliga livet med allt som vill ha vår uppmärksamhet och allt vi dras till. Det ger tid till eftertanke, kanske över vad som är viktigt i livet, vad som verkligen betyder något. Det frestar även på våra relationer och det kommer att synas vad som är våra svagheter. Samtidigt kommer döden och hälsa oss närmare än annars och det får vi hoppas blir en tid av omvändelse, tankar på var vi skall tillbringa evigheten. Vi kanske ser på andra människor på ett nytt sätt och någon vill gärna vara andra till hjälp. Kanske binds vi också samman på ett nytt sätt i kampen mot detta onda. Bönerörelser uppstår, via sociala medier får vi gudstjänster och kanske bidrar vi också själva med något.
Påsken är en avslutning på fastetiden, vi gläds över att Kristus gav sitt liv för oss. Också i coronatider påminns vi om det. Mörkret skall inte vara för evigt. Jesus gick in i dödsriket och gjorde döden om intet. Han har kallat oss till en framtid och ett hopp och vi kommer också att komma igenom denna mörka tid, snabbare om vi i bön går emot detta virus och vägrar godta dess verkan. Och genom att vara lydig överhetens instruktioner.