Den som lider av svagheter i sin själ är ofta väldigt ensam. Man upplever sig udda, inte godkänd eller utanför. Den som själv inte har denna svaghet har ofta svårt att förstå. Den svage kan bli baktalad för sitt sätt att vara. Man säger "jag kan inte förstå mig på honom/henne att vara sådan". Man förstår inte att det är smärtan i själen som gör att den svage reagerar som den gör. Vi kan alla vara svaga på något sätt, är det inte själen så är det i kroppen eller att vi inte har empatisk förmåga. Den som gått igenom många svårigheter i livet har ofta större medkänsla med andra.
Skillnaden mellan fysisk och psykisk svaghet är att den i själen svaga ofta får höra ord om att man måste förändra sig och inse sanningen eller kanske blir bombarderad med bibelord, inte alltid snälla ord. Medan den i kroppen sjuka får förbön. Så fungerar det nog i de flesta fall. Vi behöver människor som ser också den som faller utanför systemet, som kanske har en enda önskan, att få en kram. Som inte alls vill vara besvärlig, som läser sin bibel och ber. Som längtar efter att få höra någons uppmuntrande ord, få veta att den är värdefull. Få veta att saker och ting kan förändras, att Gud ser också mig fast jag just nu är sådan här. Astrid Lindgren sa att man ska ge barnen kärlek så blir det bra, det gäller nog också oss vuxna. Ett barn beter sig inte alltid uppfostrat, det gör inte heller den som inte upplevt sig älskad varken som barn eller vuxen och som sedan inte kunnat ta emot nåden att helt och fullt se Jesu kärlek och se honom i allt. För någon kanske det går snabbare att få upprättelse, för andra tar det längre tid att läkas. Därför behöver vi värna om alla, oavsett svaghet.
1 Petr. 2:25 Ni var som vilsna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.