Tänk att vi som är Guds barn så ofta lider av sjukdomar och problem utan att liksom änkan inför domaren åberopa vår rätt inför Gud. Och kanske ber vi men på nåt sätt har hängivenheten saknats och en uppgivenhet kommit in. Jag tror att det är dags att åter stå inför Gud, komma med Lammets blod inför honom i Jesu namn och bara åberopa vår rätt som hans barn. Frihet från sjukdom och svaghet, ekonomiska problem, fångenskap av olika slag.
Utan Gud kan vi ingenting göra. Jag tänker på bön, ibland ber vi något vi kan kalla arbetsböner, vi kanske inte upplever någon smörjelse över bönen utan gör det mera pliktmässigt och för att vi inte har någon annan att vända oss till. Men jag tror att vi helst skulle komma in under smörjelsebönen där det är lätt att be och där det finns en kraft och en styrka, en bön given till oss från Gud. Det är ju bara han som kan ge oss det rätta, ge oss smörjelsen, ge oss insikt. Det blir aldrig riktigt bra när vi själva försöker.
Jag tror att vi alla är väldigt trötta på den torrhet som smugit sig in i församlingar, helst vill vi alla dricka av den helige Andes vin. Tyvärr är det ju så att om vi har ett kärl med vatten som vi häller ett koncentrat i så ju mindre koncentrat ju mer utspätt blir det. Så är det ju också om vi tänker på vår tid tillsammans med Gud. Ju mindre vi umgås med honom ju svagare koncentration i vårt andliga liv. Jesus är livets bröd och vårt livs källa, hur kan vi leva utan honom? Och hur kan vi leva på ett svagt koncentrat som andliga människor? Det är så mycket som vill uppta vår tid, det är dags att söka mer av honom som är livet och lämna bort många saker av vårt eget. Så kan vi få ett nytt och levande liv i honom.