Ensam bland människor, finns det någon större ensamhet? I dag talas det mycket om mobbning och den ensamhet som kommer över den människan redan från barn. Också inom kristenheten finns en stor ensamhet, fastän dold, det är inget man pratar om.
Det svåra med att vara ensam i en kristen församling är att man inte vill tala om sådana saker med en människa som inte ingår i den sortens gemenskap. Och i själva församlingen är det omöjligt eftersom det då lätt kommer hårda ord emot den personen, man får skylla sig själv.
Varför är då människan ensam? Ja, en sak kan ju vara just det här med mobbningen, en gång utstött alltid utstött. Kanske har man på alla sätt och vis försökt, visat intresse och omsorg om andra, försökt få kontakt. Men det konstiga är att det är som en andemakt som gör att folk drar sig undan.
Många som mist en nära anhörig kan berätta om hur människor drar sig undan och undviker en, mitt i sorgen, just då när man som mest skulle behövt någon som verkligen bryr sig. Säkert är man tung att lyssna på och det kan bli jobbigt för den närvarande. På samma sätt kan det vara med den förkastade, människor drar sig undan, det är för jobbigt! Var det inte så att vi skulle bemöta andra såsom vi själv vill bli bemötta?
Ps. 25:16 Kom, Herre, och visa mig din barmhärtighet, för jag känner mig hjälplös, nertyngd och ensam!
Ords. 12:3 Den som gör sig oberoende av Gud förlorar allt skydd, men den som förtröstar på honom kan stå fast.