Den lidande

Ps. 107: 12-13, 18-19  Han ödmjukade deras hjärtan med lidande, de föll och ingen hjälpare fanns. Men de ropade till Herren i sin nöd, och han frälste dem ur deras svårigheter.

De kände avsky för all mat och närmade sig dödens portar. Men de ropade till Herren i sin nöd,och han frälste dem ur deras svårigheter.

Det sägs att alla människor ropar till Gud under nöd, evigheten finns nedlagd i varje människas hjärta, av Skaparen Gud. Ibland har vi hårda hjärtan som behöver bli mjuka. Det är absolut inte Guds önskan att låta oss lida, tvärtom, men på grund av vårt uppror mot honom leder vi oss på sätt och vis själva in i vårt lidande. Visst kan sjukdom och andra saker komma i vår väg ändå, Gud har inte lovat oss ett liv utan lidande, men han har lovat vara med oss i allt som kommer i vår väg. Därför skall vi gör som i psalmen ovan, ropa till Herren så att han får hjälpa oss ut ur vår svårighet. Herren längtar efter att få höra vår röst. Jesus gick lidandets väg för att vi inte skall behöva lida och när vi ger vårt hjärta och ödmjukar oss inför honom, så kan han hjälpa oss.

 I verserna 18-19 i psalm 107 står det att man kände avsky för all mat och närmade sig dödens port. Det är i dag många människor som lider av ångest och anorektiska problem. Man skär sig för att lindra den psykiska smärtan. Också här lovar Guds ord att när vi ropar till Herren i vår nöd så skall han frälsa oss ur svårigheten. Det kanske kan låta som en dröm för den som är mitt uppe i eländet, men det finns så mycket i Jesu värld som är osynligt men ändå väldigt verkligt. Det handlar inte om hysteri eller önsketänkande, den som blivit återlöst till Jesus kan vittna om att det är en verklig, helande kraft som har blivit möjlig genom Jesu blod då han övervann döden och dödsriket när han bad i Getsemane örtagård och sedan dog på korset. Det är det vi kallar påsk.

Genom bibeln kan vi se hur Gud inte ser till det som är stort och imponerande utan han använde sig av den som stod till hans förfogande. Domarboken talar i kap. 3 och 4 om Samgar som dödade 600 män med en oxpik och om Jael som med en tältplugg genom tinningen dödade överbefälhavaren för den kananeiske kungen. Det låter obarmhärtigt men så kunde Gud, på den tiden, fördriva fienden. I dag sker det på annat sätt, genom vår bön och vårt rop till Gud, som ser till hjärtat och inte till våra möjligheter.

En välsignad påskhelg!