Som jag ser på saken tror jag, när det gäller förbön, att vi alla har fått vår egen"sfär" tilldelad. På bönemötet kan det komma upp böneämnen som anses speciellt viktiga, och givetvis skall vi be från hjärtat för allt som nämns, men ändå tror jag att vi alla kan ha personliga områden av olika personer/saker som speciellt griper vårt hjärta.
Det är ju så att Gud har gett till oss var och en olika gåvor/olika kallelser. Vi vet när det gäller kallelser att evengelisten brinner för människors frälsning och kan tala sig varm för den saken. Profeten talar Guds ord över människors liv, läraren vill gå djupt in i ordet osv. Den som fått gåvan av barmhärtighet vill gärna dela med sig, den som fått helandets gåva vill alltid lägga händerna på folk och be för dem.... Och då frågar jag mig, att vad är det egentligen för konstigt med att vi är olika, brinner för och gärna talar för det som ligger oss själva varmt om hjärtat. Så skall det ju vara! Det är ju det naturligaste i världen. Vi skall tacka Gud för att vi är olika, då har vi kanske gått in i det Gud kallat oss till att göra?
Om det är så här behöver vi ju inte heller ha dåligt samvete om vi inte alltid känner nåt speciellt för "det viktiga böneämnet", det är väl helt enkelt bara så att någon annan borde be för det med sin speciella glöd. Det är något som ligger lite utanför min egen sfär att bedja för, den som Gud tilldelat mig. Och det som griper mig, ibland till tårar, det skall jag - i min tur, lägga ner min själ för.
