För några veckor sedan lyssnade vi till en förkunnare som talade mycket om nåd. Han menade att Gud själv kan tala till sina barn om förändring genom den helige Ande. Senare har flera andra sagt samma sak. Vi behöver inga självutnämnda domare, inget fingerpekande. Gud vet vad som finns i människans hjärta och han känner orsak och verkan. I en liten församling känner alla varandra och det är lätt att känna sig utpekad om förmaningens ord kommer i hårda ordalag (samtidigt som ett argt darrande finger under bön pekar på personen i fråga...?) Vi behöver förkunnare som talar i enlighet med Guds ord, men jag tror också på Guds nåd och barmhärtighet. Genom kärlek och empati har många hjärtan öppnats.
Vi får be för våra ledare att uppgivenhet lämnar och att Guds kärlek fyller både dem och medlemmarna i församlingen. Så att vi med uppriktig kärlek kan älska varandra med de olika sidor vi har. När Gud "målade" oss blev vi alla olika målningar, ingen var den andra lik. Någon var liten och oansenlig, någon kanske stor och prålande med bred förgylld ram. Men alla blev vi som Gud hade tänkt det för att vi skall kunna bli andra till välsignelse. Människor ser ju så olika på saker och ting. Någons ögon dras först till det oansenliga och någon annan till den pråliga eller "normala målningen". På det viset kan vi finnas där som ljus och salt i världen för just den behövande personen.