I mitt arbete där jag ger klienter kroppslig vård får jag även motta många förtroenden. Jag gör det med vördnad och ser det som ett privilegium att man också vågar glänta på sin själs dörr. Och allt stannar naturligtvis inom lykta dörrar. Deras berättelser som innehåller både kroppslig och själslig smärta, men också glädjeämnen, är för mig som pärlor jag trär på ett halsband. Det är pärlor där den ena skimrar vackrare än den andra. Jag tycker så mycket om att lyssna, att man vågar ge ut av sig själv. Och blicken när vi är klara, den som det glimmar till i, den tacksamma, den gör min dag. Jag skulle så gärna krama om, men som den yrkesmänniska jag är gör jag det (läs: oftast) inte.
Det hjärtat är fullt av talar munnen. Hjärtat behöver vara rent för den
som går upp på podiet och talar så att det inte blir avsky genom
mikrofon. Och visst kan fåren vara vrånga. Också Moses blev trött. Att vara församlingsledare är ofta att uppleva sig själv utelämnad. Det är något stort med den pastor som vågar blotta sig själv i sina svagheter, men det gör att också medlemmarna vågar vara äkta och sig själva. Man följer sin ledare.
I dag skall jag samla vackra pärlor i mitt halsband. Jag skall också samla pärlor från Guds ord. Jag skall binda hans löften kring min hals och skriva dem på mitt hjärtas tavla.
