I mitt minne har stannat en stark berättelse, som berörde. Den handlar om en jul för många år sen. Det var en vuxen man som berättade. Han kom från ett trasigt hem. Det fanns ingen mat på julbordet, bara en brännvinsflaska. Modern hade dött när han var helt liten. Senare blev pojken omhändertagen och han fick uppleva sin första riktiga jul. Med vuxna, barn och barnbarn. Alla öppnade sina paket och även han fick julklappar. Men inom honom växte smärtan. Han hade ingen mall för julfirande, ingen tradition med gemenskap. Han visste inte vad han skulle göra och hur han skulle bete sig. Han var pojken annorlunda, han kunde inte känna att han passade in. Och smärtan inom honom växte sig allt starkare, han var inte som andra. Till sist sprang han ut i skogen, ut i vintermörkret. Där skrek han ut sin smärta. Det där vidriga inne i bröstet, det som sa att det finns ingenstans du passar in. Och han skrek och han skrek. Rakt ut.
Det är fint med människor som tar sig an de svaga och ger dem rum i julgemenskapen. Ändå kan ingen förstå som inte själv har upplevt smärtan av utanförskap. Som aldrig själv har varit ett annorlunda barn. Vi vill alla smälta in i den miljö vi befinner oss i, vara en del av gemenskapen. Vad kan vi göra för den som står utanför? Kanske ge extra mycket uppmärksamhet . Krama om, visa att vi bryr oss. Komma ihåg att den här personen behöver dras in i gemenskapen, han kommer inte självmant att söka. Aldrig tänka att nu har vi det så gott och så bra här att självklart mår alla bra.
Och hur vi än gör, så gott vi kan, så har i alla fall den som försökt verkligen gjort något för en av dessa Guds minsta. Välsignat vare varje litet mänskohjärta denna jul, med Guds frid.
